Per Larsson

Bonde.
Född i Röhammar omkring 1585 i Stora Mellösa (T). [Per Liberg DIS 4868]
Död i Röhammar 1652 i Stora Mellösa (T). [Per Liberg DIS 4868]
Föds i Röhammar 3 Norra gården där han arbetar som bonde och dör.
"Unge Per Larsson i Röhammar" nämndeman 1620.
"Bysseskytt" 1605.
Boskap 1622: 1 häst, 1 stooh, 2 oxar, 4 kor, 4 stutar, 2 quigor, 8 g. får, 2 g svin. Utsäde: 8 tunnor.
Röhammar 3 Norra gården 1 skatte, åker till 8 tunnlandh landh, engh till 40 lass, armht skogh och mulebethe, ingen timberskogh, litet fiskie, humblegårdh till 200 stenger.
JordeboksRänta 10:11:17 3/5.
Förlänt till ryttmästaren Erik Axelsson Sölfverklinga (omkring 1630), sedan till Åke Axelsson på Göksholm (först på beställning, men 1651 efter Norrköpings beslut), övergick till dennes dotter Barbro (och hennes män, amilralen Klas Bielkenstierna och riksrådet Knut Kurck).

Vid häradsrättens sommarting 1629 kom ett mål där kärande var unge Per Larsson i Röhammar. Han anklagade en fattig änka i samma by vid namn Helfrid, som beskylldes av honom att ha satt sjukdom på hans hustru. Men som Helfrid eljest hade ett gott "Lof och Rychte", frikändes hon. - Per Larsson har dock icke kunnat släppa tron, att hon med "diefwulens giöklerij och kunst" sökt skada hans hus. Det var så mycket, som tydde därpå, och vid sommartinget 1633 förklarar han sig kunna leda hennes skuld i bevis. Pers hustru hade fått sin sjukdom, sedan hon svept Helfrids man: hon hade blivit så "sullin" på fötter och händer, att "hon mäd henderna intet taga kundhe, med fötterna intet gåå"; slutligen hade hon botats med en "brödhbeta", som en Rustmästare av "Norlandzfolket" givit henne. Någon tid därefter hade några gäss blivit döda för Per, och han "talade hennes son till der om"; strax fick hans hustru sin förra "Siuka" tillbaka. Den gången blev hon dock snart "godh" igen, nämligen då hon druckit av mjölk, som hennes piga hämtat hos Helfrid. Ännu ett återfall ägde rum efter följande händelse: en av Pers söner kom hem till byn, efter att ha varit borta med andra och "huggit fall"; Helfrids son ropade då "Bytingar!" varpå Per son svarade: "War sielf en bytinger!" Ett vittne, "Charll Skomakare wthj Medelösza" intygade sig ha hört att Helfrids dotter sagt till Pers hustru, "när dee trätte till samman": "Gudh gifwe du woro altidh siuk och aldrig godh"! Gamle Per Larsson i Röhammar gav henne emellertid "itt gott wittnesbördh": han visste intet med henne annat "än thz som ährligit ähr". Uppskov - Vid hösttinget samma år vittnade "Nichelaus" Nilsson i Attersta som på en resa till Julita varit inne i Röhammar och sett Per Larssons hustru ligga sjuk i sin kammare, att hon trodde sin grannhustru vara skulden; hon hade dock inte nämnt något namn. Och Nils (Larsson) i Råby omtalade, att gamle Per Larssons hustru på sitt yttersta också misstänkt henne. Helfrid svarade på beskyllningen: "Dee må hafua migh på watnet, skall huar förnimma min oskyldighet"! - Saken uppsköts "till betänkande". Vilken utgång den fick, är ej känt på grund av en större lucka i domböckerna.

Familjen får fyra barn:

Levnadsbeskrivning

Bonde.
Född i Röhammar omkring 1585 i Stora Mellösa (T). [Per Liberg DIS 4868]
Död i Röhammar 1652 i Stora Mellösa (T). [Per Liberg DIS 4868]
Föds i Röhammar 3 Norra gården där han arbetar som bonde och dör.
"Unge Per Larsson i Röhammar" nämndeman 1620.
"Bysseskytt" 1605.
Boskap 1622: 1 häst, 1 stooh, 2 oxar, 4 kor, 4 stutar, 2 quigor, 8 g. får, 2 g svin. Utsäde: 8 tunnor.
Röhammar 3 Norra gården 1 skatte, åker till 8 tunnlandh landh, engh till 40 lass, armht skogh och mulebethe, ingen timberskogh, litet fiskie, humblegårdh till 200 stenger.
JordeboksRänta 10:11:17 3/5.
Förlänt till ryttmästaren Erik Axelsson Sölfverklinga (omkring 1630), sedan till Åke Axelsson på Göksholm (först på beställning, men 1651 efter Norrköpings beslut), övergick till dennes dotter Barbro (och hennes män, amilralen Klas Bielkenstierna och riksrådet Knut Kurck).

Vid häradsrättens sommarting 1629 kom ett mål där kärande var unge Per Larsson i Röhammar. Han anklagade en fattig änka i samma by vid namn Helfrid, som beskylldes av honom att ha satt sjukdom på hans hustru. Men som Helfrid eljest hade ett gott "Lof och Rychte", frikändes hon. - Per Larsson har dock icke kunnat släppa tron, att hon med "diefwulens giöklerij och kunst" sökt skada hans hus. Det var så mycket, som tydde därpå, och vid sommartinget 1633 förklarar han sig kunna leda hennes skuld i bevis. Pers hustru hade fått sin sjukdom, sedan hon svept Helfrids man: hon hade blivit så "sullin" på fötter och händer, att "hon mäd henderna intet taga kundhe, med fötterna intet gåå"; slutligen hade hon botats med en "brödhbeta", som en Rustmästare av "Norlandzfolket" givit henne. Någon tid därefter hade några gäss blivit döda för Per, och han "talade hennes son till der om"; strax fick hans hustru sin förra "Siuka" tillbaka. Den gången blev hon dock snart "godh" igen, nämligen då hon druckit av mjölk, som hennes piga hämtat hos Helfrid. Ännu ett återfall ägde rum efter följande händelse: en av Pers söner kom hem till byn, efter att ha varit borta med andra och "huggit fall"; Helfrids son ropade då "Bytingar!" varpå Per son svarade: "War sielf en bytinger!" Ett vittne, "Charll Skomakare wthj Medelösza" intygade sig ha hört att Helfrids dotter sagt till Pers hustru, "när dee trätte till samman": "Gudh gifwe du woro altidh siuk och aldrig godh"! Gamle Per Larsson i Röhammar gav henne emellertid "itt gott wittnesbördh": han visste intet med henne annat "än thz som ährligit ähr". Uppskov - Vid hösttinget samma år vittnade "Nichelaus" Nilsson i Attersta som på en resa till Julita varit inne i Röhammar och sett Per Larssons hustru ligga sjuk i sin kammare, att hon trodde sin grannhustru vara skulden; hon hade dock inte nämnt något namn. Och Nils (Larsson) i Råby omtalade, att gamle Per Larssons hustru på sitt yttersta också misstänkt henne. Helfrid svarade på beskyllningen: "Dee må hafua migh på watnet, skall huar förnimma min oskyldighet"! - Saken uppsköts "till betänkande". Vilken utgång den fick, är ej känt på grund av en större lucka i domböckerna.

Familjen får fyra barn: